Startsträckan jag minns bäst

Stafett är alltid speciellt och jag har sprungit många och genom året sprungit både första, sista och det mesta däremellan i olika lag och naturligtvis måste en få vara med på min tio-i-topp-lista.

När det gäller förstasträckor så finns de bästa minnena från tidiga år, ja faktiskt innan jag ens blev junior. Det var vårsäsongen 1998 helt enkelt. Först en rolig upplevelse att som en av få tjejer starta ungdomskavlen på 10-mila med alla killar men det som fastnat bäst är ändå startsträckan på distriktsmatchen i slutet av maj/början av juni.

Här möttes om jag inte minns fel ungdomar 13-16 år från Västergötland, Bohuslän/Dal, Halland, Göteborg. Oslo. Ostvold och Akershus. Dagen innan hade det varit en vanlig tävling, gick rätt bra då med tror jag. I vilket fall sprang jag i Västergötlands förstalag och skulle alltså starta. Detta var en tid då det skulle stämplas med Emit och det var ganska nytt. Dessutom var det ont om stämplingsenheter så jag minns mest stor klunga och mycket trångt fram till varvning vid nionde kontrollen. Sedan tar jag ett annorlunda vägval (sneddar förbi sista kontrollen och ut på den stora stigen istället för att som samtligta andra forstsätta på elljusspåret). Sedan kan jag aldrig veta vad de andra tjejerna gjorde men när jag sneddar ner mot tionde kontrollen märker jag att det helt plötsligt är alldeles tyst. En otrolig kontrast till den stora klunga det varit innan. Plockar 10:e, 11:e och ska precis stämpla vid 12:e när en tjej kommer ifatt. Och nej det blev ingen sträcksseger, tror jag blev typ 10-15 sek efter men det jag alltid kommer att minnas är den där tystnaden där in mot 10:e kontrollen. Känsla!